My life in letters

Just idag tycker jag det känns väldigt passande att skriva om kärleken till ett djur och hur oförstående vissa människor är.

Sen jag föddes har jag inte levt en dag utan något djur runt mig, ibland fyra och ibland ett. Eftersom jag har haft så många djur i min familj har jag också gått igenom många avlivningar, dödsfall men även många helt underbara dagar. Om jag inte skulle haft djur runt mig hela mitt liv tror jag inte att jag skulle vara den personen jag är idag. Jag vet att djur ger en styrka och glädje, och det får jag även bevis på varje dag, för det finns inget härligare än att komma in innanför dörren och mötas av en glad hund som verkligen älskar en. Med djur känner man sig nästan aldrig bortglömd eller liknande, mina hundar tröstar mig när jag är ledsen, busar med mej när jag är glad och finns runt mig hela tiden, det gör så att jag känner mig säker. Men sen vet man ju alltid att det kommer komma en hemsk dag då djuret inte finns vid en längre, den där dagen som jag har gått igenom ett antal gånger, jag hatar att säga det men den så kallade dödsdagen. Många som inte har djur förstår inte hur man kan bli så ledsen över ett djurs död, men saken är den att efter en tid med djuret är det inte längre ett djur utan en familjemedlem och för mig har djuret lika mycket värde som en människa.

Jag har själv aldrig varit med på mitt eget djurs avlivning om det är det sättet djuret dör på men jag har varit med på avlivningar förut och sett döda djur och även fast jag inte känner djuren känner jag det tomma hålet i mig, troligtvis eftersom jag vet vad familjen som ägde djuret går igenom.

Jag har nu precis förlorat ännu en familjemedlem, denna gång min systers häst och jag kan ärligt säga att jag inte trodde att jag skulle bli så ledsen men det går inte att stoppa tårarna från att rinna, eftersom Leonardo faktiskt var en familjemedlem.

RIP Leonardo WL